293
till hösten. Och när hösten kom, var det ingen, som ville rifva upp det gamla såret igen.
Att de sansade elementen inom lärarestaten och studentkåren skulle läsa tacksägelser öfver det skedda var klart. Ling påstod till och med, att man varit betänkt på att hålla Te Deum. Men däri låg troligen någon öfverdrift.
Det är emellertid säkert, att äfven rörelsens ledare voro rätt glada, att det gick som det gick. Ty sanningen att säga var intresset inom kåren för denna sak ej så särdeles stor, och att studenterna en masse skulle inlåta sig på några äfventyrligheter, var knappast att befara. »Vår tids ungdom» är i det fallet vida mera sansad än ungdomen i gamla tider. De äldre må nu om den saken säga hvad de vilja. Dessutom var det ju Maj, ungdomens, punschens, kägelbanornas och kärlekens månad. Och — för att ännu en gång citera Ling — »det fins inga kattor, som ta’ råttor i Mars».
Grane blef ovän med Norström en kväll för den här saken. De träffades ibland några andra på Nybron, och naturligtvis kom den stora frågan genast på tal.
Hvar och en uttalade sina åsigter, och Norström sade, att han tyckte, det var bäst,, som det var. Nu hade man åtminstone fått lugn efter alt det myckna bråket.
Då blef Grane het och stälde till ett stort upp-
