297
nom mäst, som experiment, och dessutom var det en afledare för det verksamhetsbegär, som gnagde och plågade honom.
Han gjorde en extra resa till Stockholm för att få en plats åt henne och lyckades. Efter sex veckor rymde hon tillbaka till Upsala och spred ut, att Grane hållit henne i Stockholm och tänkt i framtiden gifta sig med henne. — —
En afton i Maj kom Grane långsamt drifvande nedför åpromenaden. Det var månsken, och genom de nyutspruckna träden, som stå i en lång allé längs utmed ån, föll månens gulhvita dager och bildade fantastiska figurer på de släta sandgångarna och långt bort på de klippta gräsplanerna. På Flustret spelades ouvertyren till »Den Stumma». Orkestern var skral. Pianot lät skramligt, och klarinetten skar i öronen med sin gälla ton och lät, som om den haft på sitt parti ett solo med ackompagnemang. Åns vatten låg i en mörkare skugga, blott på en enda fläck midt i strömfåran syntes en smal strimma af gungande ljus.
Grane var ute för att träffa någon kamrat, hade gått och drifvit från kafé till kafé, men misslyckats i att träffa någon och gick nu ensam nedåt promenaden. Han mötte alt färre människor, ju längre bort han kom. Endast med långa mellanrum kunde han upptäcka en ensam vandrare.
Först var han förargad öfver att få tillbringa aftonen ensam. Just denna kväll var han så sär-
