298
skildt upplagd för att ha roligt, för att få ställa till något riktigt originelt. Men småningom vek denna känsla för en annan. Det var så länge sedan han var ensam med sig själf. Aftonens milda svalka omgaf honom, och han hämtade andan djupt af välbehag.
Och han började tänka öfver sig själf. Hvad gjorde han egentligen? Hvad tänkte han på? Det var dock en tid, när dagarna ej gingo så spårlöst förbi som nu. Det föreföll honom, som om han hölle på att förlora intresset för sig själf.
Han ryckte till och påskyndade sina steg. Där promenaden slutade, fortsatte ån mellan kala åkerland och förlorade sig i mörkret långt bort mellan de öde stränderna.
Länge stod han och stirrade på detta. Länge, länge. Det kom en varm, vek stämning öfver honom, och tårarna trängde sig fram i hans ögon.
Det var så mörkt där borta. Och i detsamma kröp månen in under ett moln. En ilning som af köld gick genom hela hans kropp.
Sådant var hans lif. Ja, sådant var hans lif. Först gick det en kort stund i ljus mellan gröna stränder. Till dess att stränderna blefvo öde, och alt blef mörkt.
Han vände sig hastigt om och gick hemåt. Han kände sig lugnare, när han åter kom under de höga träden, som böjde sig öfver honom.
