Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

303


hvad man har rätt att fodra af folk, som för en gång åtnjuta förmånen af bättre sälskap.

Han makade sin stol närmare Granes och hviskade honom i örat, så att det hördes öfver hela rummet:

— Den där karlen är ett svin. Han kallas också för grisen. Han skulle bli präst. Men han kunde aldrig ta examen. När han skulle tentera i exegetik, så gick han upp till professorn och grät och sa’: »Jag har legat på knä och bedt gud om andan», sa’ han. »Men det går inte. Han vill inte ge’ mig upplysning. Jag kan inte förstå texten.» Och på det sättet fick den rackarn betyg. För professorn var from och dum. Men något annat betyg fick han aldrig. Hahahaha.

— Det var lögn, yttrade sig Grisen med sluddrig röst. Det var lögn. Hade jag inte betyg i kyrkohistorien, kanske?

Kronhjorten vred sina långa mustascher, lade armarna på bordet och stirrade på Grisen.

— Du? Äh. Du, som inte kan katkesen.

Grisen tömde ett fullt punschglas, som egentligen tillhörde Lars Johan, något som därför hos denne framkallade ett ljudligt protesterande: »Nej, men hvad faen?»

Därefter lutade han sig tillbaka i soffhörnet. Ögonen voro nära att falla igen, och han viftade i luften med båda händerna.

— Nu ser Grisen flugor. Hähäm! sade Ling.