Sida:Erik Grane 1897.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

304


— Kan inte jag katkesen? fortfor Grisen. Det var fan. Kan inte jag katkesen? »När en människa af tio Guds bud eller lagen hafver lärt känna och ångra sina synder …»

— Ja, det kan du behöfva, din gamla kanalje, sade Kronhjorten och såg sig utmanande omkring.

— Tyst, säger jag dig. Det rör dig inte …. Hur var det nu igen? När en människa af tio guds bud eller lagen … ja … då ska’ hon inte förtvifla. Nej, det ska’ hon inte göra. Man ska’ aldrig förtvifla. Det är det dummaste som fins. Alting annat är dumt, men det är det dummaste.

Härefter slöto sig Grisens ögon fullständigt, och han sof.

Ling knackade nu i sitt glas och bad att få föreslå ännu en skål. Det var för de två nykomna unga djuren. Han bad dem vara öfvertygade om, att grinden altid skulle stå på glänt, när två sådana praktexemplar af det under ständig nydaning varande menageriet kommo och krafsade på. Och han hoppades, att samtliga närvarande skulle förena sig med honom att hälsa de nya djuren välkomna såsom djur.

Samtliga närvarande förenade sig. Grisen slog upp ögonen och grymtade igen, att man skulle inte förtvifla.

Landtpatronen hörde på och skrattade hela tiden. Långa Anders och Agathon hade fördjupat