309
menaden under träden utmed ån. I den tidiga morgonen syntes här och där ensamma promenerande, hvilka med rask fart styrde kursen bort till »Kap» eller kommo tillbaka därifrån och åter gingo upp emot staden. Det var de flitiga, som gingo där, de flitiga studenterna, som i tio, tolf timmar kunde sitta stilla, fängslade vid boken, och som nu behöfde morgonen för att hämta krafter till den långa dagens stillasittande.
Hvad vunno de? Hur sågo de ut, när de hade slutat?
Grane kom ihåg ett par filosofie licentiater och läkare, på hvilkas examensfester han varit med. Bleka, magra och alvarsamma sågo de ut. Det var först, när spriten flödat, som deras munterhet väcktes.
En sky af ånga slog in mot fönstret. När den skingrades, syntes promenadens träd som en lång grön linie. Bygningarna i staden sågo ut som en stor mörk massa. Endast kyrktornen urskilde han tydligt, kyrktornen och Karolina och slottet, utanför hvilket de långa popplarna till följd af tågets fart sågo ut, som om de sprungit i kapp för att komma in genom den låga hvalfdörren, utanför hvilken de stodo.
Grane tänkte på sin ungdom, hela den ungdom, som gått så glädjelöst förbi och han drog en djup suck af lättnad vid tanken på, att det var den, han nu lemnade bakom sig. Från ungdomslifvet reste
