310
han bort för att rätt kunna blifva ung. Men han kände sig som en gammal man, och han misstrodde sin egen förmåga att börja på nytt igen.
En darrande känsla af sorg genomflög honom plötsligt. Tänk, om han icke hunne hem. Tänk, om modern dog, innan han kom. Fadern hade ju ej ens skrifvit, hvad det var hon led af. Och Grane gaf sig nu till att fundera öfver, hvad det kunde vara.
Det var två år sedan, han sett henne. Och han längtade nu efter sin moder, längtade, som när han var en liten gosse, och modern kom hem efter en lång resa. Utan att göra sig reda för, hur det gick till, hoppade han i minnet öfver ynglingaåldern. Han glömde alla stridigheter, som varit dem emellan. Alla bittra ord, som växlats, de sista årens kyla och ovänliga känslor — alt detta var som bortsopadt och försvunnet. Och han mindes endast den moder, till hvars knä han kommit, när han gjort sig illa som barn, och som smekt honom och tröstat. Han såg modern ung, leende, öm och glad. Han kände hennes mjuka hand på sitt hufvud, och han värmdes af hennes leende, när han talade om för henne alla sina små sorger och motgångar, och hon hörde på och förstod honom.
Och han längtade efter denna moder, längtade efter henne så starkt, att alt mellanliggande försvann i ett tyst mörker, och fast han visste, att han rest för att träffa en döende, erfor han dock
