Sida:Erik Grane 1897.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

313


besynnerligt nära förestående. Och han tyckte, att han redan länge vetat, att alt var slut.

— Joo, det är säkert det, sade kusken. Patron sa’, att vi får köra, alt hvad vi kan.

— Gör det då, sade Grane och steg upp i vagnen.

Och de foro i sträckt traf. Grane brydde sig icke om att fråga mer. Han satt tillbakalutad i vagnshörnet, och hvarje bit af vägen kom med ett minne.

Först foro de genom barrskogen. Aldrig tyckte han sig ha sett sådana träd. Och där den slutade, var en grind, som en liten flicka kom och öppnade. Förr brukade det vara en gosse. Grane kastade en tioöring åt henne, och flickan stod förvånad och såg efter vagnen, medan hon höll den lilla blanka slanten i sin öppna hand.

Där togo björkarna vid, och i skogsbrynet låg stugan, där snickaren bodde. En blå rök från skorstenen snodde sig lätt kring de höga träden. Taket var nytt, af tegel. Grane kom att tänka på, hur han en gång varit där inne med modern och sett en sjuk kvinna, som låg i en stor säng. Modern hade med sig en skål soppa åt henne och en liten andlig bok. När de gingo ut, ropade den sjuka flera gånger efter dem sitt »Herren välsigne».

Han såg på vägen. Den var grusad med slagg från masugnen, och så var den svart. Det kom af de många kolryssarna, som spilde stybb, när de