314
körde till bruket. Genom en öppning i skogen syntes en svart kolbotten, tvärsöfver hvilken låg ett kullfallet träd. Det hade nyligen fallit, och åter erfor han samma underliga, skärande känsla, som när han såg de nya hästarna.
Då hörde han plötsligt ett ljud, som kom hans hjärta att slå, ett tungt, dunkande ljud, som var långt borta, och som kom med vinden. Han tog af sig hatten, som om han stigit in i en helgedom, och en alvarlig högtidskänsla fylde honom.
De ljuden hade han hört så många gånger förr, och de betydde altid, att han nalkades hemmet. Det var hamrarna, han hörde, den stora hammaren vid bruket med sitt jämna, dofva ljud. När han kommit ännu en tio minuters väg närmare, hörde han det muntra slamret af spikhammaren.
Han satte på sig hatten igen och spratt till. Han var hemma. Det skulle ej dröja fem minuter.
Han hann ej känna någonting. Han såg den stora röda bygningen, där rättaren bodde, »rättarns», som den kallades, bron, som gick öfver ån, ladugården, stallbygnaderna. Nu var han uppe på backen. Och under almarnas och kastanjernas grenar skymtade det hvita boningshuset fram.
Med en väl afpassad sväng körde vagnen omkring rundeln på gården och stannade framför trappan.
I dörren till förstugan stod Granes fader för att taga emot honom.
