325
jag nu gör. Och jag skall en gång få stånda inför lammets tron och säga: Herre, här är jag och barnen, som du mig gifvit hafver.
Grane böjde sitt hufvud. Han ville ej, att modern skulle se hans ansigte. Men han tyckte, att i denna stund all jordlifvets jämmer fylde hans själ. Han hade inga tårar, han kände ingen sorg längre, öfver att modern skulle dö. En vild häftighet grep honom. Hvarför hade han kommit för att få detta förfärliga minne att bära på?
Han gjorde sig lös och gick till dörren.
— Karin, ropade han sakta.
Systern och fadern trädde in och gingo fram till sängen. Erik stod kvar vid dörren. Han hade en känsla af, att han ej borde gå närmare. Ett ögonblick var han nära att gå ut. Per Grane tog sin hustrus hand och kysste den:
— Känner du igen mig?
Då slog den sjuka upp ögonen, och ett lyckligt leende sväfvade på hennes läppar.
— Erik, hviskade hon, min egen älskade gosse. Mins du den blåa blusen och de svarta och hvita strumporna? Hvad du var vacker, och hvad du var snäll …
Hon tystnade och sjönk ned på bädden. Därpå hördes ett långsamt stönande ljud.
— Jesus, i dina armar … hviskade hon.
Så blef alt stilla.
Förvaltar Grane böjde knä bredvid bädden;
