Sida:Erik Grane 1897.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

324


Han såg på modern. Hon låg stilla, det såg ut, som om hon tänkt på, hvad hon skulle säga honom.

— Du får ej hysa något agg till mig, sade hon. Jag har alltid älskat dig, Erik, älskat dig mer än mitt eget lif.

Han ville afbryta henne, men hon tystade honom med ett tecken af handen.

— Nej, hör på mig till slut. Jag vet väl, att jag har felat i många stycken, och det är min tyngsta sorg, att hade jag varit, den jag borde vara, så hade jag gifvit dig en bättre ledning, och du hade icke blifvit, den du nu är. Nu kan du icke bli ond på mig, öfver hvad jag säger dig, nu när döden står mig så nära.

Hon grep hårdare tag om hans hand och reste sig på armbågen upp i sängen. Hennes ögon lyste, ansigtet var flammigt rödt och hon talade lågt och hastigt. Orden kommo fram stötvis och med synbar ansträngning. Ibland rent af kväfdes orden af det häftiga rosslandet.

— Nu säger jag dig inför dödens ansigte, att jag lefver och dör i tron på sin frälsare, och det fins ingen räddning utan genom honom. Ty han är vägen, sanningen och lifvet. Och nu kan du ej annat än tro. Nu måste du tro. Det måste finnas en vrå i ditt hjärta, där Gud i detta ögonblick talar. Du måste tro, att det är min gränslösa kärlek, som gör, att jag talar till dig, så som