Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

328


gräfva ner sig i alt möjligt elände, som det aldrig blir något slut på.

Jag ville bort ifrån Upsala, och så kom min far en dag att säga, att han hade en bokhållareplats ledig.

— Kan jag få den? sade jag.

Du skulle ha sett far min. Han stirrade på mig, som om han trott, att jag tappat vettet.

— Är jag inte kompetent kanske? sa’ jag.

— Jo, visst är du kompetent, sa’ han. Litet vana behöfver du förstås, men den får man snart. Ja, men det är nu alldeles för galet, for han ut. Du har ju varit student i sex år.

— Pappa, sa’ jag. Jag tar aldrig examen. Om det nu kommer af ärftliga anlag, eller det är med mig, som bond’ sa’ om sin pojke: »Jan har varit en tjufstryker altifrån ägget», sa’ han. Jag vet inte, hvad det kommer sig af. Men examen tar jag aldrig.

Far min gick och murrade öfver det där i en veckas tid, men jag såg, att gubben var glad. En vacker dag kommer han till mig efter frukosten och säger:

— Erik, sa’ han, var det älvar det där du sa’ om bokhållarplatsen?

— Mitt fulla älvar, sa’ jag. Tycker inte pappa det kan vara på tiden, att jag börjar göra litet skäl för mig här i verlden?