Sida:Erik Grane 1897.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

332


dant klingande skratt och var så full med skoj och spektakel och hade ett par ögon, som lyste som lysmaskar under hennes tofviga lugg, och gult hängande hår hade hon och en midja, som vek sig som ett spö, bara hon sprang. Jag tror, att vi slogs först. Och så träffades vi en dag i skogen och började tala alvarsamt. Och det vai- märkvärdigt, hvad hon kunde tala alvarsamt, fast hon hvarken var vetenskaplig eller literär, och fast hon inte kände till Spencer och Brändes. Och hvad hon talade bra, och sådana roliga tankar hon hade. Det trodde hon inte på och inte på det och inte på det. Det var bara dumheter, som gammalt folk satte i oss som barn för att narra oss lyda. Och där var litet underligt varmt, ska jag säga dig, i den svala skogen, där granarna stodo så höga och alvarsamma och läto mossan växa i skydd på stenarna under dem. Men bast vi gingo där och talade, så började hon storskratta igen, och så tog hon en stor grankotte och kastade midt i hufvudet på mig och tog till bens och sprang hem. Och jag var inte människa att hinna ifatt henne.

Jag blef som tokig efter den där promenaden, och hvar jag gick, tänkte jag på den där flickan med sitt vackra skratt och sitt mjuka lif. Äktenskapet är en alvarsam sak, och man ska noga öfvertänka, om man passar för hvarandra, innan man tar ett så vigtigt steg i lifvet. Det hade jag