333
sagt mig själf hundra gånger förut. Men när jag nu skulle försöka att tillämpa metoden, då var det inte fritt för, att jag skämdes för mig själf. Skulle jag gå här och liksom värdera flickan, innan jag kände mig säker på, om hon var god nog åt mig! Jag såg hennes ögon och hennes leende och hennes vackra axlar och hörde henne tala både lustigt och alvarligt. Och då skulle jag stå där med glasögon på näsan som en annan matematisk professor och räkna och dividera. Vet hut, Grane, sa’ jag åt mig själf. Dessutom visste jag, sanningen att säga, att flickan höll af mig. Altihop det där tillsammantaget blef mig för starkt, och en vacker dag rusade jag blindt på och var nära att skrämma slag på henne bara genom att fria.
Men ser du, när man kommer till att älska på älvar, då går man och skäms som en hund, för att man ska vara så där förbannadt erfaren. Och då glömmer man, hur man hade det på den tiden. Och man tycker, att man har varit en stor fähund. Och det har man nog också varit för resten.
Och jag kom till henne och darrade på målet och sa’, att mitt lif nog inte hade varit i alla stycken — hm! — rent, och att det var min största sorg, nu när jag älskade henne.
Sanningen att säga, så var det en missräkning för mig, att hon inte blef arg eller sårad. Hon hvarken grät eller stälde till spektakel, utan hon
