336
skapsskilnad, första gången hon kallar mig för sin lilla gubbe. »Gubbe!» Fy fan. Man är väl ingen dräng häller.
Aldrig ha vi tråkigt, och aldrig fundera vi öfver, hvad vi skola taga oss till. Om eftermiddagarna gå vi en tur utmed älfven, eller också sitta vi hemma och prata. Och det är märkvärdigt, hur lätt man kommer till rätta med sig själf, när man inte är ensam om det.
Det är höst nu, och bladen ha fallit af. Men granarna stå gröna som altid, och vi trifvas bäst i granskogen, därför att den blir sig altid lik. Och vi äro inte rädda för vintern.
Skrif litet till mig om våra bekanta i Upsala, och hvad det blifvit med dem. Jag har fått igen en del af min tro på det yngre slägtet i Sverige, på sista tiden. Fan vet hvarför! Professor Ranke i verlden hade rätt. Man måste lära att försona sig med människorna. Och det är sant, hvad teologerna sagt, att det hos hvarje människa finnes en längtan efter försoning. Men denna längtan är efter en försoning med hela verlden och alt hvad i verlden fins, en själf inbegripen. Man behöfver försonas med alla tankar, som äro sanna, fast de i början synas så bittra, så bittra. Man måste t. ex. försona sig med, att man ej får lefva evigt mer än andra naturföremål. Det är högmodsdjäfvulen, som måste drifvas ur kroppen på det tvåbenta djuret människan, innan
