337
hon kan finna sig till rätta med verlden. Ty verlden är öfver hufvud taget icke god att tas med, och det är man icke själf häller för resten. Men man kan i alla fall komma till rätta med dem bägge två, om man anstränger sig. Och det är inte farligt att taga itu med den högmodsdjäfvul, som jag menar. Ty man har många stolta tankar ändå, och ingen fjäder skall plockas från de vingar, som spännas till ädel flygt. Vingarna böra blott ej få lof att bäras upp i de regioner, där människolungor ej längre kunna andas.
Ja, tro nu som sagdt inte, att jag har blifvit ett trögt fä, för att jag på mitt vis predikar försoning. Ty det som är dumt och elakt och rackaraktigt här i verlden, det ska man hata ändå och sparka emot, så länge pulsarna slå, och tungan ligger rätt i mun, och näsan sitter midt emellan ögonen.
Adjö med dig, gamle vän, och låt mig snart höra af dig.
Staby 5 Okt. 1885.
P. S. Hustru min står bredvid, och hon har läst, hvad jag har skrifvit, och hon skrattar och lefver galen och rycker mig i håret och säger, att jag ska hälsa från henne. Hon säger, att hon nyss har läst Strindbergs »Giftas», och att hon
