23
sinsemellan soffan och de stolar, som funnos därinne. När detta var undanstökadt, satte man sig på en backe utanför stugan med utsigt åt sjön och började äta.
Sjön låg lugn som förut. Icke en vindfläkt krusade den klara vattenytan, björkarnas smala kvistar hängde med friska, ljusgröna småblad, långa och smidiga ned mot vattnet, och högt uppe i luften ilade svalorna om hvarandra på sin jagt efter luftens osynliga insekter.
När de ätit, framtogs en kvartersbutelj med punsch, hvilken i all hemlighet insmugglats på samma gång som matsäcken. Det räckte till två glas per man, ifall Kalle nöjde sig med ett och ett halft. Och det fick han göra, efter han var öfvermaga.
— Det är jäkla skönt här, förklarade Erik och vräkte sig på ryggen i gräset.
Kalle gjorde genast på samma sätt och betraktade uppmärksamt de små lätta molntappar, hvilka högt upp liksom smögo sig fram under den klarblå hvälfningen. Han sade ingenting, men han låg och drömde. Ty Kalle var en ordkarg och känslig svärmare.
Klas satt stilla och sög på en åttaöres cigarr. Han var den ende, som kunde röka.
Så började de att tala om flickor. Och Klas och Erik berättade sanningsenligt, hvilka de voro kära i. Turen kom till Kalle.
