22
oförvägnaste och snällaste pojke man kunde träffa på. Såg han någon kamrat i fara, störtade han genast till hans hjälp, utan att tänka på, om han kunde uträtta något eller inte. Och var det vid sådana tillfällen möjligt att göra sig själf illa, så gjorde Kalle det. Ty klumpig var han och lätt att narra, men trygg och säker i alla lifvets skiften, vare sig han fick smörj eller gaf. På jagt fick han vara med, men när de voro ute för att träffa flickor, då ville Klas och Erik hälst vara af med Kalle. Och troligen kände Kalle häller ingen särdeles lust att göra dem sällskap.
En vår skulle ett stort jagtparti företagas. Det var strax efter det, att Klas och Erik blifvit konfirmerade. Kalle var ännu öfvermaga, och de båda andra underläto ej att anspela därpå. Färden skulle företagas en lördags eftermiddag och på söndagen skulle de komma tillbaka.
Det var den härligaste lördagsafton. Roxen låg som en spegel, och med jämna årtag rodde de öfver den en mil breda sjön. På vägen lossades fruktlösa skott efter tärnor och kråkor, som flögo öfver sjön, och när ekstockens botten skrapade mot stranden vid Sandvik, var det just lagom att taga fram matsäcken och ställa om nattkvarter. Natten skulle tillbringas i en liten obebodd stuga, som låg nere vid sjön.
Först gjorde gossarna i ordning bäddar för natten, samlade ihop halm och löf och delade
