Sida:Erik Grane 1897.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

343


Mins du Abrahamson? Han, som gick på skrala ben och kallade sig för en äldre landsman. Han har börjat läsa på presten. När krediten tog slut för honom, lånade han sig en vacker dag en snygg rock och gick upp till föreståndaren för det alra kristligaste studenthemmet och frågade, om han inte kunde komma in där. Föreståndaren skakade på hufvudet och menade, att där tog man inte emot andra än teologie studerande. Då svarade Abrahamson med ett trött leende, att han nu hade studerat teologi ett helt år. Och för sex år se’n hörde han alla teologiska föreläsningar. Han var en stor syndare, det sa’ han, att han visste, och han hade länge stått emot nåden. Men nu hade gud funnit honom, och han hoppades, att föreståndaren icke skulle stöta honom bort.

Föreståndaren såg på honom och tyckte förmodligen, att han hade utseendet för sig, samt lofvade tänka på saken. Och så kom Abraham son på studenthemmet, och där läser han novum ihop med en mager, blåögd bondpojke, som har långstöflar och är styf i »den häliga skreft». Men alt ibland smyger han sig ut och lönnsuper på gamla Åkerstens, och då lefver han lifvet och svär och springer efter fruntimmer. När han se’n kommer hem och mår illa, då talar han om anfäktelser, och säger, att »köttet är svagt», samt att »den rättfärdige faller sju resor». Men jag tror, att han har kommit öfver den siffran.