345
Han säger att han tar examen om tre år. Då tänker han slå sig ner på landet, därför att det är så bråkigt här i sta’n. Han tycker inte om Upsala, säger han. Här är ingen gask längre. Folk kommer hit och ta examen, innan man hunnit bli bekant med dem. När de unga medicinarna fått i sig en fattig halfbutelj punsch, gå de ner på »Asis» igen, och när de varit där, gå de hem för att byta om kläder. Det är djäfla onödigt, säger Lars Johan.
För öfrigt träffade jag honom här om dagen. Han var vid dåligt lynne och utöste sitt hjärtas tankar för mig. »Jag önskar», sade han till sist, »att jag vore gift, och min hustru vore död, och jag hade barn, som kunde försörja mig». För min del tror jag, att han ej är ensam om detta ideal. Det är bara inte alla, som kunna uttrycka det så bra.
Ja, här har du litet af skallret. Det är mycket, som är sig likt, men mycket har blifvit annorlunda. Och mer blir det. Kanske få vi än en gång dricka med hvarandra som däruppe på ditt rum och säga, att nu har det kommit. Detta mångtydiga det, som vi alla hoppas på, hvar på sitt sätt.
Hälsa din hustru och lef väl. Din vän
P. S. Du kan inte tro hvad det är vackert nu i Flusterpromenaden och Karolinaparken. Trä-
