28
stocken. Bössorna kastades upp på land, men korgar och åror flöto omkring på vågorna. Gossarna kunde ej ensamma draga båten i land.
— Kalle får springa efter folk, sade Klas.
Erik och han stälde sig på hvar sin sida om ekan och höllo i den, så att böljorna ej skulle rycka ut den igen. Och Kalle sprang, så att vattnet slafsade i hans våta stöflar, upp till en stuga, där det lyste ljus.
När de fått ekan i land, begåfvo de sig på hemvägen. I skogen mötte de en gumma.
— Hvar i Guds namn kommer I ifrån? Kommer I ifrån sjön?
— Ja-a.
— En så’n blåst har jag inte sett på tio år. Och då drunknade min man.
Gumman skakade på hufvudet och gick vidare.
Men när gossarna gått ett stycke stannade de och sågo än en gång utöfver sjön, där vågorna häfde sig svarta och stora.
— Nu ska vi komma öfverens om en sak, sade Erik.
Hans röst lät alvarsam, och han sträckte ut handen.
De andra tittade på honom.
— Jag tror, att det är Gud, som har hjälpt oss i natt, sade han. Och vi ska komma öfverens om att aldrig skoja med det här, när vi talar om’et … därför att vi bad. Tycker ni inte det?
