29
Och de togo hvarandra i hand på, att ingen skulle skoja med, att de bedt Gud tillsammans ute på den vilda sjön.
Därpå gingo de hem, och det var verkligen ingen, som bröt sitt ord, äfven om de vid senare år tänkte annorlunda om räddningens egentliga orsak. — —
Det var ett gladt, grubbelfritt ungdomslif, Grane hittills fört.
Men ungefär ett halft år efter denna tid inträdde en förändring. Han började blifva sjuklig och drömmande. Han blef blek och mager, sof inte om nätterna och hade ofta hufvudvärk. Han tyckte om att gå ensam för sig själf, och då fick hans ansigte ett uttryck, som om han icke längre hörde till denna verlden.
Erik blef under denna tid mycket religiös. Han läste hvar dag i bibeln och hade särskilda älsklingskapitel, som han prickade för. Och han bad ofta i ensamheten, att alt det som i honom var sant och godt en gång måtte komma att användas i Herrens tjänst.
När han den sommaren var hemma, blef förhållandet mellan honom och modern innerligare än någonsin. Om aftnarna kunde han långa stunder sitta på golfvet med hufvudet i hennes knä. Hon strök hans hår, och hennes ögon fuktades af glädjetårar. Och hon bad till Gud, att en så många tårars son icke måtte gå förlorad.
