Sida:Erik Grane 1897.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

31


Rydberg. Ännu fans det hos honom intet tvifvel på uppenbarelsen. Endast i själfva sättet att tolka och uppfatta skriften önskade han att få vara mera fri. Och den, som en gång börjat att undersöka, han kan icke stanna. Han bäres fram, längre och längre fram, bäres som af en osynlig kraft. Ty det ligger en kraft bara i förmågan att kunna och vilja fråga. Och det ligger en glädje i denna kraft, en rik, outtömlig och förväntansfull glädje. För hvarje liten upptäckt man gör, hoppas man på en ännu större, man tycker, att horisonten vidgar sig, och därför att man förut sett ingenting, tycker man, att man nu ser så mycket. Och hvad man funnit eller tror sig hafva funnit, känner man en jublande lust att meddela andra. Ty man tror, att alla måste dela begäret att fråga liksom lyckan öfver att få ett svar.

Därför skref Grane frimodigt hem om sina tvifvel, och han berättade, att han börjat se sin värld med andra ögon.

När han då fick svar, var det från modern. Det lät djupt bekymradt och var ej utan en viss bitterhet.

— »Antikrist skall komma», stod där, »före de yttersta tiderna, det veta vi. Och den som ej tror Kristus vara Gud, han är visserligen antikrist. Men jag beder för dig, att ej också du måtte varda förförd.»