32
Grane kände sig så besynnerligt främmande för sin mor, när han läste detta. Det var ej fritt från, att han till och med i den första häftiga glädjen öfver de »nya» upptäckter, han tyckte sig göra, haft en stilla förhoppning, att han skulle kunna förändra moderns uppfattning. Men altid hade han trott, att de åtminstone skulle förblifva mor och son, äfven fastän deras tankar i mycket voro åtskilda. Han hade hoppats, att de skulle kunna mötas i en sak: i att ömsesidigt förstå och älska hvarandra.
Och det var först med en naiv förvåning, som det blef klart för honom, att detta var tvifvelaktigt. Det dröjde länge, innan han fick syn på omöjligheten. Och det dröjde ännu längre, innan han förstod, hvilken brist det var hos människorna, att åsigterna skulle skilja dem åt. Ty alla hafva vi ju blifvit uppfostrade med fraser, såsom t. ex. att »åsigterna göra mannen» o. d.
Han skref till sin mor bref, hvilka innehöllo glödande försvar för hans nya åsigter, han öppnade hela sin själ för henne, ty han trodde, att själfva uppriktigheten skulle utgöra ett föreningsband.
Men småningom blef han trött, han fann, att meningsutbytet aldrig ledde till något resultat, och han bad, att de måtte upphöra med denna gagnlösa brefväxling och i stället skrifva om andra
