Sida:Erik Grane 1897.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

42


— Jag är här för att fråga dig, om du inte vill gå ut litet. Lindberg har zvyck i kväll. Han har tenterat kemi till »filen».

— Ja-a. Nej, jag vet inte. Jag är inte upplagd.

— Ja, men det är ju lördag. Dulce est dissipere in loco.

Det sista sades med en egendomlig torr betoning, som icke förfelade sin verkan på Grane. Hans ansigte ljusnade märkbart, och han skrattade lätt. Men när han i detsamma på sin promenad kom fram till skrifbordet, fick han öga på brefvet till modern, blef i hast allvarsam och återtog, ehuru med osäker stämma:

— Ja, men jag skulle alt skrifva hem. Och så har jag litet —

— Ja, hvad fan, det kan du väl göra i morgon. — Är det något särskildt?

— Ja, det är, att jag skulle säga mor min ett och annat, som jag inte kan säga när som hälst. Nu var jag så bra på tråden …

— Att du inte kan bli prest? Hva?

— Ja, både det och mycket annat. Nej, ja, jag vet inte.

Han stod en stund obeslutsam, men vände sig plötsligt om.

— Gå förut, du, och säg, att jag kommer efter. Jag skall bara skrifva det här färdigt först.