44
hade en underlig känsla af beklämning, en beklämning, som pinade hans allra finaste nerver, ryckte och slet i känslosträngarna och gjorde honom nästan yr.
Hvad var det han gjorde?
I tre år hade han haft den tanken, att han skulle blifva prest. Den hade vaknat till lif i skolan, när han ensam och grubblande som alla pojkar vid 17 år försökte att sätta sig in i de stora frågorna om treenigheten och Kristi gudom. Den hade växt sig stark, när han under detta den ungdomliga hjärnans arbete hade känt hänförelsen blossa upp inom sig, hade trott sig hafva »kallelsen», att upplysa alla dem, som väntade på tidens store Messias, om hvilken alla skalder och tänkare profeterade, och så länge han ännu kunde tro, att man fick blifva prest i mening att utveckla, att skapa nytt, att föra uppfattningen af de gudomliga tingen alt längre och längre fram — så länge hade han kunnat härda ut, så länge hade tron på en möjlig kompromiss lefvat inom honom, så länge hade han kunnat hålla illusionen inom sig uppe. Så länge hade han kraft att vänta och hoppas på, att ljuset skulle bryta in, äfven der intet fönster fans på den tjocka mur, som stängde ute dagern.
Han hade bedt, han hade lidit, han hade gråtit som ett barn, därför att han märkte, hur den tro, som följt honom ända från barnåren, ej kunde
