Sida:Erik Grane 1897.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

45


hållas kvar, ej kunde stadfästas, utan oåterkalleligt gled bort, fast hans själ med feberstyrka försökte att hålla den kvar. Han tänkte och tänkte på detta faktum, att det fans hos honom, om han ville vara ärlig mot sig själf, icke en gnista af tro på alt, hvad hela detta system af bibel, katekes och dogmer hade lärt honom. Det betydde ingenting för honom i dagliga lifvet, han kunde lika gärna, när han skulle bestämma sig för en af hvardagslifvets aldagliga handlingar, gifva sig till att rådfråga Buddha eller en af de gamla Edda-sångerna som att i Bibeln söka stöd för sitt lif. Hvad hjälpte det honom? Hvad kunde det hjälpa honom, att en bok innehöll det eller det, och att han påstod, att det var efter den läran, han och andra rättade sitt lif?

Att han kallade sig kristen?

Inte var han kristen. Han hatade ganska grundligt en människa, när han blef förolämpad, han skulle med största nöje kunnat hämnas en oförrätt, bara han väl kom åt, och han måste medgifva inför sig själf, att han hjälpte hvarken fattiga kamrater eller tiggare oftare än när det inte generade honom. Och hvad angick att föra ett kyskt och ärbart lefverne? Åjo, i det yttre. Han var inte mer än tjuguett år. Ännu så länge hade han åtminstone ej i det yttre förgått sig. Men var det kristendomen, som höll honom tillbaka? Ja, kanske till en del. Det var minnet