48
Han visste ej af, att han släppt brefvet, förrän han hörde det hasa utefter bleckplåten. Han gjorde en rörelse som för att gripa tag i det igen, men förde i stället handen öfver ögonen och drog en djup suck.
Som en hvirfvel af känslor vred sig oroligt inom honom. Om det var till godo eller ondo han handlat, om han skulle vinna eller förlora, hvad han nu skulle göra, hvad som i framtiden skulle blifva af hans lif, därom visste han i detta ögonblick intet. Det var buller i hans hjärna och feber i hans blod. Men genom alt detta virrvarr, som med sällsam makt sjöd inom honom, var det en känsla, som arbetade sig fram och blef klar.
Han var fri. Han kunde ej vända tillbaka igen. Framför honom låg en besvärlig väg, men den var rak, och han kunde ej vika af hvarken till höger eller venster.
Han kände sig plötsligt glad. Han hade behof af att komma ut, få sjunga, vara glad, dricka, skrala, framför alt träffa människor, framför alt inte vara ensam. Det kom öfver honom en känsla, som om han slagit igen en stor, tjock, odräglig bok, hvilken han trott sig behöfva lära från perm till perm, och som han nu af någon okänd anledning fick slänga ifrån sig för att aldrig öppna den mera.
Så kom han ihåg Hultins visit, och att han skulle träffa kamraterna.
