Sida:Erik Grane 1897.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

47


tit under namn af lif, han hade oskuldstiden bakom sig, och han måste tömma lifvets egen blandade dryck, där draggen kommer först, och där man dricker så girigt i hopp att omsider komma fram till den äkta drycken, som ädel och oförfalskad finnes på botten. Och han tyckte sig sakna mod att svinga bägaren stolt och tömma den utan grubbel. Han tyckte sig dömd att långsamt svälja det vämjeliga och aldrig hinna längre.

Aldrig, aldrig.

Om han nu med detta bref kastade sig räddningslöst ut bland vilda bränningar. Om han behöfde stödet af religionen och medmänniskors sympati för att kunna gå upprätt genom verlden.

Han stod stilla och vägde brefvet i handen. Han såg gaslyktornas gulskimrande lågor och bakom dem det tomma mörkret. Det föreföll honom, som om han af något outransakligt skäl vore dömd att en gång komma dit och att stanna där för beständigt.

Han tvekade. Detta lilla bref, som var så tunt och så lätt. Han kom att tänka på modern, på faderns bekymrade anlete, på sommaren, och han tvekade. Hur skulle han kunna komma hem efter detta?

Men så kom det för honom, hur ofta han tänkt samma tankar. Han ryckte sig själf i armen.

— Du är ju slö. Du tror ingenting, du törs ingenting. Kräk.