Sida:Erik Grane 1897.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

53


Slutet blef, att allesammans drucko bränvin och åto ostsmörgås. Och när man kommit till biffstekarne, gick det omkring bordet en hviskning, som skulle vara en hemlighet för Lindberg.

— När han hade bjudit på sexa … Litet oskyldig Bourgogne … Beaune … Det var ju inte så dyrt …

Vinet kom in, och Hultin höjde sitt glas och bad i en ton, som skulle vara låg för att ej höras vid de andra borden att få föreslå en skål för vännen Lindberg, som hade tenterat. Han bad att få fästa uppmärksamheten på, att det var hans näst sista tentamen, hvarigenom han ådagalagt sin kännedom om osjäliga djur (nämligen zoologien), och att han härigenom tagit ett steg närmare det mål, som kallas examen, och som var allas gemensamma. Därefter bad han få erinra om Virgilii ord: — Bjud mig ej, o drottning, att förnya den gräsliga smärtan. — Infandum, regina, jubes renovare dolorem. Han ville icke tala om kuggningar och annat, hvarigenom han möjligen så att säga kunde antagas såra de närvarandes känslor. Men han ville säga, att Lindberg på detta område vunnit en seger, till hvilken de alla — och isynnerhet, han, Hultin — kunde lyckönska honom. Alla visste, att denna framgång var förtjänt, och de tackade Lindberg, för att han, med ett ord stält till en zvyck, där de ätit och druckit och blifvit glada. Ty dagen var glad, och natten var