54
till spillo gifven. Och, därför mina herrar, en skål för Lindberg, lefve han. Fyrfaldigt hurra. Hurrah etc.
Grane kände sig uppspelt. Brefvet var glömdt, det låg i lådan, och ingen människa kunde uu göra det gjorda ogjordt. Han kände sig varm och mätt, hans hjärna var en smula omtöcknad, och en mild dåsighet lade sig försonande öfver hans brännande tankar. Det föreföll honom, som om hvad han gjort, endast var helt naturligt, och som om det ej häller för andra kunde synas annorlunda. Det var, som om han hade svept in sig i något mjukt och varmt, som höll alt obehag, all ledsnad på afstånd. Han åt och drack, som om han bara behöfde mer bränsle för att underhålla värmen, han kände sig till mods, som om han bara längtade efter ett tillfälle för att få vara verksam och energisk, och samtidigt var han rädd att bli ensam med sig själf, emedan tviflet kunde bryta opp igen, som när höstvågorna svalla upp öfver nattgammal is.
Han tog in sherry till deserten och drack nervöst ett par glas. Efter detta blef han munter, och när de kommit tillbaka upp på rummet, och kaffet burits in, var det han, som slog i punschglasen och föreslog, att man skulle sjunga visor med refräng, så att alla kunde få vara med. Allesamman … Han var också glad i dag …
