56
— Ja.
Han hade frågat långsamt, lågt och spändt. Det låg en vek, undertryckt sympati i stämman, när han svarade:
— Det var rätt af dig.
Stojet tystnade. Man satt en stund och sög på cigarrerna. Ingen talade, men det kändes i luften, att andra tankar långsamt smögo sig öfver sällskapet.
Till sist sade Norström i en nästan irriterad ton, vänd till Schultz, som hade böjt fram hufvudet och lät blicken hvila på någon okänd punkt längst bort i mörkret:
— Det låter nästan, som om du skulle ansett det omoraliskt af Grane att blifva prest?
— Jag trodde aldrig, att han önskade det.
— Ja, men det är väl bra intolerant …
— Intolerant? Nej, inte det ringaste. Den som vet en sak, kan ju omöjligt tro motsatsen.
— Och den som inte törs tro, hvad han vet, är en stackare, tillade Grane, som i dag kände sig ovanligt stark och säker på sig själf.
Norström smålog öfverlägset.
— Det är väl alt en något ungdomlig uppfattning.
Schultz såg ut, som om han fått lukta på dyfvelsträck, men svarade kallblodigt:
— Ungdomlig? Ja, visst är den ungdomlig, eftersom jag själf är tjugutre år. För rasten vet
