Sida:Erik Grane 1897.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

67


Han var i en feberhet, nästan uppretad sinnesstämning. Hvad skulle han säga honom? Skulle han blotta för denne främling alla dessa hemliga, tysta tankar, som frätt och tärt på hans unga sinne, sedan han knappt var mer än ett barn, som gifvit honom, i hvilken lifslusten och begäret att njuta friskt och skönt glödde och lefde, en prägel af missmod och sorgbundenhet, som var långt öfver hans år, som gjorde hans nätter sömnlösa och honom själf till en grubblande vekling, hvilken till och med i glädjens ögonblick aldrig vågade släppa sig lös, utan alltid kände som ett hugg i hjärtat vid tanken på, att han aldrig ägde sinnesro, aldrig var säker på sig själf? Skulle han föra honom in i sitt allra heligaste, för att han skulle stå som en domare öfver hans hjärtas innersta, granska hvarje vrå, bestämma, hvad som där inne var godt, och hvad som icke var det, säga honom, hvad han borde göra och icke göra, hvad som af hans hjärtas tankar skulle kastas bort, och hvad som borde tagas vara på?

Han hade kommit upp på sitt rum, tagit af sina öfverplagg och satt nu som vanligt i gungstolen, gungande fram och åter, så att golftiljorna knarrade.

Om han ändå vågade något helt! Om han vore så säker på sig själf, att det ej föll honom in att vända sig till en annan! Hvad kunde en annan gifva honom? Ord, tankar, och åter ord