68
och tankar. Men kunde han ens för ett ögonblick sätta sig in i hans lif, kunde denne man lefva för honom, upplefva i hans ställe, det som fordrades för att blifva en man? Kunde han det? Och var det egentligen något annat, han begärde, nu när han gick till en annan för att finna det lugn och den ro, som lifvet skänker, men som icke kan förvärfvas genom några tankar i verlden?
Han tyckte sig vara feg, svag och omanlig, och ett ögonblick föll det honom in att skrifva några rader för att ursäkta sig. Ja, skrifva. Det var alltid lättare än att tala. Hitta på en förevändning och sedan aldrig komma.
Han reste sig upp och gick fram mot skrifbordet. Men så föll hans blick på moderns porträtt, som stod där.
Om man nu kunde vinna något med detta besök, om han kunde komma till någon uppfattning, som förenade dem båda närmare med hvarandra!
Det kändes varmt omkring hjärtat, och något liknande tårar skymde ögonen.
Nej, nej, han skulle gå. Hade han sagt A, fick han också säga B.
Och innerst inom honom fans, honom själf ovetande, ett slags vidskeplig tro på, att den mannen kanske ändå ägde en kraft, som var mer än andra människors, som var underbar, öfvernaturlig och med ett blixtlikt varde skapande ljus i kaos.
⁎
