74
denne ande är det, som I viljen döda I, som icke ären hans barn.
Utan att veta det hade han rest sig upp och oroligt gått fram och åter med korta steg, ständigt framför professorn. Denne satt stilla. Hans ansigte uttryckte en tydlig sympati, som gjorde den unge mannen godt. Det uppstod en lång stunds tystnad, under hvilken hvar och en satt försjunken i sina egna tankar. Grane med en ängslig väntan, på hvad som skulle komma.
Slutligen såg professorn upp och sade liksom för sig själf:
— Ja, här fins ett verkligt andligt behof. Jag ser det. Det är ett andligt behof. Ja, det är det.
Grane frös. Han kände sig till mods, som om han vore ett lik och kunnat kläda af sig själf, lägga sig på dissektionsbordet, själf föra knifven, som blottade musklerna och nerverna omkring hjärtat, medan en annan stod lutad öfver honom med en lup under ögat, och sedan denne forskande betraktat honom, som resultatet af sin undersökning meddelade:
— Ja, här fins ett hjärta. Det kan klappa varmt och känsligt. Det kan lida, det kan jubla. Jo, här fins verkligen ett hjärta.
Han hörde knappast, hvad professorn sedan sade. Så upptagen var han af denna tanke.
Professorn bad honom emellertid att icke för-
