73
tarfligaste nödtorft. Jag tror icke, att Gud skapat verlden på några dagar, när min kunskap säger mig, att den behöft millioner år för att långsamt växa fram. Och jag tror ej, att denna myts författare känt till alla dessa stora resultat, som nu välmenta menniskor påstå, att de under bilder hafva framstält till en lärdom för alla tider. Jag tror ej, att Gud skapat menniskan från begynnelsen god för att sedan låta henne falla. Och alra minst tror jag, att han utgifvit sin son för att hjälpa upp, hvad den högste själf icke rådde med. Jag tror ej på tre personer i gudomen, som tillsammans blott äro en person och ändå äro en person hvar för sig. Jag tror ej, att jordlifvet är till för att vara oss en börda och jorden för att vara en jämmerdal. Jag vet icke, om jag tror på en gud, och icke om jag tror, att vi i ett lif efter detta skola få igen, hvad vi här med suckan och tårar längtat efter. Men ett vet jag, som jag tror på med hela styrkan af min själs innersta och varmaste åtrå: jag tror på en helig ande, som alt mer har genomträngt och skall genomtränga verlden, och den anden är det, som lär människorna att älska sanningen så högt, att de kunna dö för den. Den lär oss att älska våra bröder, den lär oss lida för andra, att arbeta för andra. Jag vet ej, hvem eller hvad den anden är. Men för mig är den gud. Ty jag kan ej tro på en gud, som tänker lägre tankar, än jag tänker själf. Men
