Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78


som en vanlig människa och ej als ville vara förmer än de andra:

— Visserligen hade Herren för de män, som skrifvit vår heliga bok, på ett aldeles särskildt sätt tillkännagifvit sin vilja, och dessa måste således anses hafva stått i ett förhållande till Gud, som var alldeles olika, med hvad vi nu se. Men detta hindrar dock icke, att Gud ännu, när det så behagar honom kan låta sin nåd verka äfven på vår tids människor. Och vår egen erfarenhet säger oss ju, att det fins människor äfven nu, genom hvilka Gud talar. Och det skulle säkert finnas ännu flere, om otron vore mindre stark och synden mindre allmän.

Ingen svarade ett ord. En tystnad, mättad af begrundande, beundran, vördnad och eftersinnande, inträdde, men allas ögon hvilade i drömmande tillit på den enkla mannen, som aningsfullt tycktes skåda in i Guds rikes hemligheter.

Grane hade genom att tyst följa med småningom börjat känna sig hemmastadd, och hans förra öfverretning hade börjat vika för en kritisk ironisk sinnesstämning. Professorn var som förändrad för honom, nästan som afklädd, och han erfor ett häftigt begär att stiga fram midt på golfvet, ruska på dessa tre slaffigurer, som suto där i andäktig beundran, och fråga dem, om de hade sitt sunda förstånd i behåll, om de tyckte, att han sagt något så rasande märkvärdigt, som ingen an-