77
Den andre, som hade tagit teologie-filosofie-examen, ansåg sig väl ej ega någon rikare andlig erfarenhet, men trodde sig dock hafva hunnit ett litet steg längre. Han hade på sista tiden tänkt mycket öfver den vigtiga frågan, i hvad mån den gudomliga inspirationen ännu kunde sägas verka på ordets förkunnare. Han önskade gärna höra professorns mening härom. Gudi klagadt finge man altför ofta höra ord från predikstolen, som ej gärna kunde kallas för inspirerade. Men hvar och en, som under bön och åkallan tänkt sig in i det alvarliga kallet att förkunna Herrans ord, hade nog mer än en gång känt, hur ringa hans egna krafter vore, och hur föga han utan Herrens hjälp kunde uträtta. Men han hade också känt, hur stundom hans själ fick liksom vingar, och han ville därför fråga, om professorn ej ansåge, att man äfven i våra dagar kunde tala om något, som — låt vara i ringare grad — dock kunde anses äga karaktären af gudomlig ingifvelse.
Medicinarn satt tyst och hörde på och såg from ut. Han hade tydligen inga lifserfarenheter att komma med. Allas ögon riktades på professorn, och professorskan, som just kommit in från köket med smör och kallskuret kött, stannade vid dörren och såg med en förväntansfull blick på sin man.
Professorn började sakta och blygsamt, på ett sätt, som tydligt visade, att han ansåg sig själf
