Hoppa till innehållet

Sida:Erik Grane 1897.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

80


människor att spörja om. Hvad vi veta, är, att Han bäst ser, hvad som är oss godt och nyttigt. Att otron är stark och skall blifva starkare än någonsin, det har Kristus själf sagt, att så skall hända, när det lider mot de yttersta tiderna. Men på hr Granes fråga har skriften själf ett svar. Ty när den rike mannen låg i sin pina, så bad han Abraham, att han skulle få gå till sina bröder och varna dem, så att de icke skulle komma i den samma pinan. Men hvad svarade Abraham? »Tro de icke Moses och profeterna, så tro de icke häller, om någon af de döda uppstode!» Märk här, att det den rike mannen begärde, var just en ny uppenbarelse.

En suck af lättnad gick genom rummet, professorskan försvann ljudlöst ut i köket, och allas blickar vändes mot Grane i väntan på ett svar.

Men han teg envist och hårdnackadt, utan att se ned. Hans blyghet var borta, och han kände en oädel lust att visa dessa människor, att han trotsade dem, att han icke ville svara, men att han icke därför böjde sig för den tillfälliga öfvermakt, som låg i att han var ensam. Han kände sig orolig, förbittrad, skamsen öfver sig själf, som någonsin kunnat vara nog svag att inlåta sig på detta, och det var honom en ordentlig lättnad, när professorskan kom in och sade, att supén var serverad.

Under hela måltiden växte hans misstämning.