81
Han tyckte sig iakttaga, hur professorn talade särskildt med hvar och en utom med honom, han lät bli att dricka té, bara för att ej behöfva bli serverad af professorskan, och han tog det som en särskild vänlighet, när den äldre teologen frågade honom, hvilken nation han tillhörde, och hvilken examen han läste på.
När han skulle gå sin väg, bad professorn honom komma snart igen, och han föraktade sig själf, för att han ej hade mod att säga bestämdt nej, utan stillatigande bugade sig.
Men när han kom ut, var det stjärnklart, och hög hvälfde sig himmelen öfver gatornas trampade snö, de blänkande lyktorna och de låga husen. Han ilade framåt, som om han varit förföljd, men när han kommit så långt bort, att han kände sig ensam, stannade han och drog djupt efter andan, medan en varm, befriande känsla strömmade genom hans bröst och lockade tårar i hans ögon. Men i nästa ögonblick kom minnet öfver honom igen, och nu tänkte han på, hvad han skulle ha sagt då och då och då, hur han borde ha svarat professorn. Åh, han tyckte, han borde ha kunnat tala så, att ingen skulle ha haft ett ord att invända.
— Du är en narr, sade han till sig själf, står du inte här och exalterar upp dig till dess att du kanske också tror dig ega något af den där Herrans underbara inspiration. Här står du
