84
Grane trängde sig fram, högg honom under armen och drog honom med sig.
— Nå, hur har det gått?
— Ja, jag vet inte. Jag tror inte, det var så förbannadt. Men filosofien är ju mitt hufvudämne.
— Hvad skref du om? Var det bra ämnen?
Hultin talade kort och med en röst, som lät så ointresserad som möjligt.
— Den fan gaf oss inte mer än två ämnen att välja på, oeh bägge två var lika fåniga. Jag skref en utläggning af satsen: Probi Deo serviunt et serviendo perfectiores evadunt, betraktad ur antropologisk synpunkt.
Grane försökte se ut, som om han begrep. Det omnämnda ämnet föreföll honom djupsinnigt.
— Jag kunde ha fått behandla det från Spinozas synpunkt också, fortfor Hultin, om jag hade velat. Men det ville jag inte.
— Åh, sade Grane och rafsade i hjärnan ihop, hvad han visste om Spinoza.
I detsamma flög något af det humoristiska löjet öfver Hultins anletsdrag.
— Där kommer Lars Johan, sade han och visade på en fräknig, tjock ung man med rödt helskägg, som kom långsamt vaggande fram utefter trottoaren. Se på hans bakdel bara. Det är det mest substantiela, som fins i verlden. Se hvilket olympiskt lugn, som tronar på hans panna. Jag sa’ åt honom det där härom da’n nere på
