ålder; utan den Mindre och äldsta Rimkrönikans beskrifning på den samme kon. Erik kan icke vara något annat, än ett kort sammandrag af just denna vår Eriks-Visa, eller åtminstone äro de bägge hemtade från samma uråldriga källa. Den Mindre Rimkrönikans ord (Hadorphs upplaga, Stockh. 1674; s. 2) äro dessa:
”Konung Erick.
Jagh war förste Konung i Giöthaland redh[1],
Ta bodde ingen i Skane eller Wetalaheedh,
Jagh lot them först byggia och vptaga,
Ty bör them skatta Göthom alle daga:
The Öya hette tha Wetalaheyde[2] alla
Som nu man Siäland, Möön, Fiwn[3], Laland och Falster kalla,
— — — — — — — — — —”
Visans språk bör således vara ganska ålderdomligt, och det är så också, ehuru det är naturligt, att en sång, som kanske under århundraden endast lefvat på folkets läppar, till någon del måste hafva undergått förändringar allt efter som folkets eget tungomål förlorade i fornskap. Tiden, när visan först upptecknades i skrift, blifver naturligtvis nu alldeles omöjlig att bestämma. Men vissa inre bevis tyckas dock gifva vid handen, att detta allra först skett med runor. Bland dessa, visserligen svaga, kännetecken skulle kunna nämnas, den ofta förekommande stafningen med vokalerna i och u, der man skulle vänta sig finna e och o, t. ex. In, partik., sedan en, enn; medhir, sedan medher, meðr; uk, muni, plughin, sedan ok, monde, ploghin el. ploghen; samt vidare de ofta förekommande enkla konsonanterna, der man skulle väntat dubbla, t. ex. quit, snielt, fultaka i st. f. quitt, sniellt, fulltaka, m. m. Mycket tyckes dock derjemte tala häremot; men man far väl äfven skrifva något på sednare afskrifvares räkning. För
