man på land, som i allmänhet gärna sker, gör dessa komplimenter: se här, här äro goda tältplatser, godt läge för edra kvinnobåtar, kommen och hvilen ut från dagens tunga! lägga de efter litet öfvervägande till vid stranden, där man står färdig att mottaga dem och assistera med hjälp till bagagets uppbärande. Men när de fara bort igen, hjälpa de dem allenast att få kvinnobåten i sjön, låta dem själfva arbeta med det öfriga, för så vida icke den farande är en mycket god vän eller nära anförvandt, då han dimitteras med samma ärebevisning som han blef mottagen med och med sådant afsked: er bortfärd skall förorsaka hos oss en stilla erinran.»[1]
En antydning till egendomsbegrepp synes också ligga däri, att där de i laxrika älfvar ha byggt dämningar för att samla fisken, är det icke väl sedt, när främmande komma och förändra deras dämningar eller begagna garn innanför dessa, såsom européerna ofta ha gjort i äldre tider (också omtaladt af Dalager).
Drifved tillhör den, som först finner den drifvande i sjön, hvar det än är. För att behålla sin rätt är finnaren förpliktad att bogsera den till land och sätta upp den ofvanför högvattensmärket och hälst märka den på ett eller annat sätt. För denna egendom har eskimåen stor respekt, och en, som har lagt upp drifved på stranden, är säker på att, om icke européerna ha varit på stället, återfinna den till och med flera år därefter; den, som tog däraf, skulle anses för en usling.
Angående deras uppfattning af egendomsbegreppet vid lån och handel kan anföras hvad Dalager säger därom: »Lånar en man något till en annan, såsom båtar, pilar, fiskref eller annat sjöredskap och det samma råkar ut för skada, antingen genom att sälhunden eller djuret
- ↑ Dalager: »Grønlandske Relationer», 1752, Kjøbenhavn. Sid. 15–16.
