löper bort med pilen eller fisken rycker itu refven eller också att fisken eller sälhunden kan göra båten skada, då går det allt på ägarens räkning, och den lånande ersätter intet därför. Tager någon pil eller redskap till låns ägaren ovetande och det emellertid råkar ut för skada, är den lånande förbunden att göra ägaren satisfaction. Detta inträffar mycket sällan, en grönländare skall också vara i svårt behof, innan han vill incommodera en annan om något till låns, af fruktan för att det kan råka i skada.»
»Köper någon af en annan och varorna icke anstå honom, kan han till och med efter någon tids förlopp lämna varorna tillbaka.»
»Köper någon af en annan kostbara ting som båtar eller bössor och den köpande icke är i stånd till att contentera säljaren för den fordrade betalningen, då gifves honom credit intill dess han kan prestera. Men dör debitor innan dess, nämner creditor aldrig sitt kraf. Detta är,» tillägger Dalager, »en skadlig artikel för coloniernas köpmän, som städse äro förbundna att gifva credit, och hvarpå jag förnämligast detta år har erfarit prof, då många af mina debitorer hafva med döden afgått och därigenom bragt mig i en tämmelig labyrinth.»
Då han klagade för »åtskilliga förnäma och förnuftiga grönländare», gåfvo de honom det rådet »att strax legitimera sitt kraf, men likväl låta (enligt deras talsätt) mannens löss dö i grafven, innan han skred till execution.»
Stort mera än som ofvan är nämndt[1] kan en grönländare enligt ursprunglig sed icke gärna äga. Äfven om han hade sinne för att samla rikedomar, hvilket han dock sällan har, skulle hans stamförvanter kunna göra anspråk på de saker han hade mera än hvad han
- ↑ Härtill komma dock äfven hundar och för de nordligare boende grönländarne och östländingarne hundslädar.
