Sida:Eskimålif.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
SJUNDE KAPITLET.

dagligen går till i de europeiska samhällena, är okändt i Grönland, om man bortser ifrån, att de där boende européerna med den vanliga förtänksamheten hos vår ras ofta ha förråd, medan grönländarne svälta. Bland grönländarne inbördes skulle detta anses för otillåtligt.

Af det anförda kan man förstå, att lagarna gå ut på, att fångsten skall så mycket som möjligt komma hela bygden till godo, så att de särskilda familjerna ej helt och hållet skola vara beroende af, om deras försörjare dagligen fångar något. Det är lagar, som ha utvecklat sig genom långa tiders erfarenhet och vunnit häfd genom många generationer.

Grönländaren är på det hela taget ett deltagande barn gentemot andras nöd; hans första samhällslag är att hjälpa andra. På denna och på sammanhållning i ondt som i godt beror alla de små grönländska samhällenas tillvaro. Ett hårdt lif har lärt honom, att äfven om han är duktig och i allmänhet kan reda sig själf, så kan det komma tider, då han utan sina medmänniskors hjälp måste duka under; därför är det bäst att hjälpa. »Hvad I viljen, att andra skola göra eder, det gören I ock dem,» denna lärosats, en af kristendomens första och viktigaste, har naturen själf lärt grönländaren, och han tillämpar den i praktiken, hvilket knappast kan sägas alltid vara fallet i de kristna samhällena. Beklagligt nog tyckes denna lära, allt efter som han civiliseras, förlora sin kraft, nog till en del på grund af européernas exempel.

Liksom hjälpsamhet mot grannar är en lag, så är gästfrihet mot främmande det icke mindre. Den resande tar in i den första hydda han kommer till och stannar där, så länge det är nödvändigt. Han blir väl mottagen och undfägnad med hvad huset förmår, äfven om han är en ovän. När han drar bort, får han ofta mat med