sig; jag har sett kajakmän lämna hus, där de på grund af storm måst uppehålla sig flera dagar, lastade med kött af heljeflundra, som de fingo i gåfva vid afresan. Att betala för uppehållet går icke an. En europé blir äfven gästfritt mottagen öfverallt, ehuru grönländarne icke skulle göra samma anspråk på honom gällande, om de under en resa kommo förbi hans hus. Européerna ge dock ofta ett slags vederlag, i det de gärna ha kaffe och dylikt, hvarmed värdfolket trakteras.
Att gästfrihet är en plikt, som i hög grad öfvas äfven på Grönlands ostkust, berättar kapten Holm flera märkliga bevis på. Så kan hänvisas till hans berättelse om mördaren Maratuk, som hade mördat sin styffar. Han var en gemen människa, som ingen tyckte om; men det oaktadt blef han, när han kom på besök till den mördades närmaste släktingar, mottagen och länge underhållen — man talade likväl illa om honom, då han hade rest.
Till gästfrihet tvinga gifvetvis också de hårda naturförhållandena dem; ty ofta öfverfallas de fjärran från hemmet af oväder, så att de bli tvungna att söka sin tillflykt i närmaste hus.
Det tycks beklagligtvis, som om gästfriheten hade blifvit mindre på västkusten under de senare åren. Det är nog åter européerna, som därvid föregå med exempel. Därtill kommer ju också, att man långt ifrån är så välbärgad som i äldre tider och således icke har så lätt för att underhålla främmande.
Mången tycker kanske, att jag är elak och orättvis mot oss européer; men det är ingalunda min afsikt. Om européerna icke haft det bästa inflytande, så kan det icke alltid direkt läggas dem till last, förhållandena ha oundgängligen fört det med sig, fastän de själfva ofta menade ganska väl. Så har det i den bästa mening från deras sida arbetats starkt på att få egendomsbegreppet
