Sida:Eskimålif.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
ÅTTONDE KAPITLET

kvinnor. Men detta är ju icke annat än hvad som också förekommer i vårt samhälle, endast under andra former.

Det finns de, som påstå, att våra kvinnor ha tillräckligt att göra; men det stora felet är, att de icke ha precis samma arbete som männen. Dessa skulle icke finna sig nöjda med de grönländska förhållandena, ty detta är lika litet fallet där.

Visserligen kläda bägge könen sig i byxor där uppe och ha gjort så från urminnes tider; men ändå ha de icke tillägnat sig den uppfattningen, att det i grunden icke är någon skilnad mellan man och kvinna. De hålla på, att det bl. a. i kroppsligt hänseende finns vissa olikheter, och inbilla sig, att kvinnorna icke äro så väl ägnade för vissa slags arbeten och omvändt männen icke så ägnade för andra. Sålunda tro de, att kvinnorna icke i regeln äro så starka, smidiga och modiga som männen och att de därför icke äro så skapade till att fara till hafs på fångst. Å andra sidan tro de t. ex. icke, att männen passa så bra som kvinnorna till att sköta barnen, ge dem di m. m.

Det är väl af den anledningen som det är en skarpt begränsad arbetsdelning mellan de bägge könen där uppe.

Mannen har sitt hårda lif på sjön som jägare och förvärfvare; men når han stranden med sitt byte, upphör det viktigaste af hans arbete till samhällets upprätthållande. Här mottages han af sina kvinnor, hvilka hjälpa honom i land, och medan han från denna stund endast tar vara på sin kajak med vapen och bär upp dem till deras plats ofvanför högvattensmärket, så tillkommer det kvinnorna att släpa upp bytet till huset. I äldre tider åtminstone var det under hvarje fångares värdighet att hjälpa till med detta arbete, och så är det med de flesta allt framgent.

Kvinnorna flå sälen och skära fångsten i stycken