går på dem; ty de äro mycket lifliga och sakna sällan ämne till samtal — ja, jag kan tyvärr icke alldeles frita dem från den kända kvinliga pratsjukan, och om vi få tro Dalager, och det måste vi väl, skola de också vara bekajade med värre fel; ty han säger: »Lögn och förtal regera synnerligen bland fruntimren. Karlarne äro däremot långt sanningsenligare och dra sig vanligen för att berätta något, som de icke se sig i stånd till att legitimera.»
O kvinna, kvinna, är du då alltid den samma!
»Den första tanke, som Loke hade,
det var en lögn, och han sände den
i kvinnoskepnad till jordens män.»
Skinnberedningen är en för det eskimåiska samhället mycket viktig del af kvinnornas arbete, och då den tillika är ytterst egendomlig, skall jag ge en kort beskrifning däraf, så som jag lärde mig den af eskimåerna i Godthaab. Den varierar efter skinnens olika art och bestämmelse.
Kajakskinn beredas på två olika sätt, antingen som svarta eller hvita.[1]
De svarta skinnen (erisâk) fås därigenom att det mesta af späcket på undersidan afskrapas i friskt tillstånd, därpå läggas de i gammal urin i en eller två dagar, så länge tills håren låta afplocka sig med en knif. När dessa äro aflägsnade, tvättas skinnet i salt vatten, och om det är sommar, torkas det sedan, men detta får icke ske i solen. Är det vinter, torkas det icke, utan förvaras helst genom att nedgräfvas i snön. Bäst är det dock i bägge fallen, när det genast efter att ha blifvit tvättadt
- ↑ Skinnen äro, som redan är nämdt, vanligen af grönlandssälen eller klappmytsen, men man använder också skinn af blåsäl och ringsäl, ja, undantagsvis till och med af den spräckliga sälen eller vanliga fjordsälen (Phoca vitulina).
