Sida:Eskimålif.djvu/118

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
92
ÅTTONDE KAPITLET.

genom ett slags klappjakt drifvas på land i trånga sund och fjordar.

Man känner blott få exempel på, att kvinnor ha sysselsatt sig med kajakfångst.

Kapten Holm omtalar från Imarsivik på ostkusten, att två flickor gingo i kajak. Där var en olämplig proportion mellan män och kvinnor, i det af 21 invånare endast 5 voro manliga. Huruvida dessa kvinnor hade förvärfvat sig lika stor färdighet i att fånga som männen, upplyses tyvärr icke.

De hade helt och hållet öfvergått till männens lefnadssätt, klädde sig som de och buro sitt hår på samma sätt. Då de fingo lof att välja bland Holms bytföremål, togo de icke synålar eller andra kvinliga redskap, utan valde pilspetsar till sina vapen. Det måste ha varit svårt att skilja dem från män; jag är säker på, att vi sågo dem på ostkusten, men utan att ana deras kön. Holm omtalar, att det fanns ett par andra flickor på samma ställe, som också skulle utbildas till fångare, men de voro då ännu för unga.

Medan männen tillbringa det mesta af sin tid på sjön i sin kajak, hålla kvinnorna sig mest hemma i husen, och där kan man i allmänhet finna dem flitigt sysselsatta med ett eller annat, i motsats till männen, som hemma helst ingenting annat göra än äta, lata sig, berätta historier och sofva. Ta de sig för något annat, är det vanligen att syssla med sina vapen, pryda dem med benutskärningar o. s. v.; dessa äro ju deras stolthet.

Medan männen helst sitta ute på kanten af britsen med benen på golfvet, sitta kvinnorna alltid midt inne på den med benen i kors som en skräddare på sitt bord. Här sy de, brodera, skära till skinn med sina egendomliga krokknifvar, tugga fågelskinn, kort sagdt, sköta många af sina viktigaste sysslor, medan munnen oupphörligt