Sida:Eskimålif.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
98
ÅTTONDE KAPITLET.

en hög grad af händighet och noggrannhet, förutom form- och färgsinne.

Då man lefver tillsammans med eskimåerna i deras hus, får man alldeles icke intryck af, att kvinnorna äro i någon synnerlig grad underkufvade eller åsidosatta. Det föreföll mig tvärtom, som om t. ex. husmödrarna i Godthaab och dess omnejd ofta spelade en betydande roll i huset, ja i vissa fall till och med utgjorde den högsta myndigheten. Skall jag döma efter min erfarenhet, måste det väl därför vara starka ord, när Dalager säger om kvinnorna, att »de stunder i deras lefnad, som skulle vara de bästa, när man räknar från den tid, då de kommit till mogen ålder, äro icke annat än en kedja af bekymmer, förakt, förtret.»

Att det i det sällskapliga lifvet gjorde sig en viss rangskillnad gällande mellan män och kvinnor, kan dock icke nekas. Så t. ex. var det vid måltiderna eller vid kafferepen storfångarne och de mest framstående bland männen, som först blefvo trakterade, därefter kommo de mindre betydande bland dem, och så kom ändtligen turen till kvinnor och barn. Något liknande omtalar redan Dalager i sin beskrifning af ett gästabud, hvarvid männen äro de förnämsta, och de berätta hvarandra sina historier, medan »fruntimren emellertid också ha gjort sig en måltid för sig själfva i en annan vrå, hos hvilka man däremot kan gissa att det icke vankats annat än struntprat». Men när allt kommer omkring, kan detta passa in på förhållandena på flera ställen i världen.

Jag erkänner dock, att eskimåmännen stundom visa sig föga polerade i sitt yttre uppträdande mot damerna, som t. ex. »när deras fruntimmer hafva strängt arbete, som vid att bygga hus, draga vatten eller bära andra tunga bördor, stå de med händerna i barmen och skratta däråt, utan att hjälpa dem det allra minsta». Men är